Mats Källblads produktioner handlar ofta om människor i utanförskap. Inte nödvändigtvis i den samtida betydelsen av ordet, där utgångspunkten är att individen ställts utanför samhället och inget hellre vill än att komma in, utan snarare i den mening där individen ställer sig, delvis självmant, utanför; de personer som befolkar samhället deltar i en vanställd travesti på mänsklig gemenskap. Det är en kritik mot flockmentalitet och konformism, som också är berikad av ett uttalat socialt patos och en hyllning till den frisinnade individen och dess potential till självförverkligande. Källblad tolkar på ett utmärkt sätt det paradoxala i adolescensen; tryggheten i det välkända, längtan efter det okända och experimenterandet som hör ungdomen till.
Då större delen av hans produktion utspelar sig i en glesbygdsmiljö får vi också oss till livs ögonblicksbilder ur denna verklighet, upplevelsen av alienation är inte så lite grundad i det lilla samhällets begränsningar och den hämmande effekt bristen på valmöjligheter kan ha; i slutänden kan man finna att alla ens vänner pressat in sig själva i den trånga bymentalitetsmallen och på utsidan står man ensam kvar. Vart tar du vägen då?
En del av Källblads verk uppvisar klart självbiografiska drag medan andra är mer renodlade fantasiprodukter, det de har gemensamt är att de alla är alldeles utomordentligt, strålande bra. Skildringarna av människor i glesbygd är verkligen klockrena och även om kritiken mot glesbygdssamhället understundom är hård så försvinner inte de små positiva sakerna helt; det finns undertoner av den täta gemenskap och andan av hjälpsamhet som också hör den småskaliga orten till.
Men vad är det då Källblads produktion består av? Jo, det är tecknade serier. Verkligen alldeles underbara, välgjorda serier. I Källblads fall är det verkligen så att bilden och texten skapar ett ömsesidigt beroende av varandra, de skapar en helhet där summan är större än de enskilda delarna. Där språket emellanåt är kargt hjälper det grafiska till att förmedla helheten, och de två beståndsdelarna liksom gifter sig med varandra och lever lyckligt i symbios, kanaliserat genom Källblads penna. Jag har nog aldrig heller sett någon på ett så fullständigt trovärdigt sätt skildra glesbygden i bild; miljöerna känns som direkt hämtade ur verkligheten, vilket de också är i vissa fall, och detaljrikedomen är imponerande. Andra eller tredje gången man läser hittas lätt detaljer som undgick ögat från början.
Mina favoriter ur Källblads produktion är den tredelade berättelsen om Isak och Molly, som just handlar om det svåra i att växa upp i det lilla samhället och som består av Garagedrömmar, Vakna laglös samt Lång väg tillbaka. Men allt är bra när det gäller Källblad och den fantastiska berättelsen i den likaledes tredelade serien Vimmelgrind är minst lika bra på andra sätt.
Är du motorintresserad läses med fördel Sture Stelben, som är mer rak humor, gillar du action provar du kanske Den märkliga historien om Allan Röde… det finns lite att välja på.
Robert
Read Full Post »