Tidigare här på Murbräckan har jag skrivit om musikbiografier. Lemmy Kilmister och Keith Richards. Nu kommer äntligen del 2!
Patti Smith utkom 2010 med Just kids som handlar om när hon kom till New York i slutet på 1960-talet och hennes trevande karriär.
Som många andra är Patti en rastlös yngling som styr kosan mot ”där det händer”. Hon hamnar i New York och är vilsen men tar för sig och skaffar jobb och bostad. Det är fattigt men hon klagar inte. Hon möter den blivande fotografen Robert Mapplethorpe som hon delar liv med och de tillsammans hamnar i hippa kulturkretsar på bland annat Chelsea hotel. Patti möter stora namn såsom Jimi Hendrix, Janis Joplin, Bob Dylan och Salvador Dali men är inte särskilt imponerad och det är inga makabra anekdoter som hon beskriver, ändock är det intressant att läsa om vår västerländska kulturhistoria och hennes upplevelser av hippievågen och NY i en brytningstid från hippietider till ett hårdare 70-tal. Hon läser mycket poesi och framförallt Rimbaud och börjar så småningom uppträda på scen med sina dikter och gitarr.
Det är lite poetiskt över hennes bok men den är inte svårläst utan det flyter på bra samtidigt som jag undrar hur en utomstående skulle ha beskrivit hennes liv.
Patti Smith fick Polarpriset 2011 med motiveringen… ” Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har ändrat sättet en hel generation ser ut, tänker och drömmer. Med hennes unika artistsjäl bevisar Patti Smith gång på gång att folket har makten.”
Det finns många musikbiografier som har utkommit under 2000-talet, och jag har bara läst en del av dem. Bland annat finns det böcker på Hultsfreds bibliotek av så skilda musikslag som Metallica, Backyard babies, Noice, Morrissey, Kraftwerk, Taube, U2, Cajsastina Åkerström (som vi tidigare har skrivit om här på Murbräckan) Hoola bandoola, Ozzy Osbourne, Broder Daniel, Caroline af Ugglas, Povel Ramel och Thåström.
En annan artist som har sina rötter i 1960-talets USA är Bob Dylan eller Robert Zimmerman som han egentligen heter. Han kom ut med del 1 av sina memoarer 2004 och jag måste säga att jag är imponerad. Han skriver snyggt, enkelt, roligt och poetiskt om sina första svåra år som singer-song writer fram till 1980-talet.
Det är riktigt kul att läsa om när han utsågs som talesman för en hel generation i slutet på 60-talet och det enda han ville vara var att få vara ifred och ha ett vanligt liv. Han gjorde medvetet konstiga och inte så bra skivor för att dämpa den hausse det var omkring honom som person och hans små utflykter inom religioner. Jag kan förstå honom.
Vi läsare får ta del av hans första stapplande steg i New York, Greenwich Village, där han söker sin musikaliska identitet genom att influeras mycket av NY folkmusic utbud och sina tidigare inspirationskällor Woody Guthrie och Joe Hill. Hur han spelar på småklubbarna och håller låda nätterna igenom. Jag väntar fortfarande på Del 2 av hans memoarer men får kanske läsa om del 1 en gång till så länge, för läsvärd är den!
Härunder är en länk till Dylans officiella hemsida där man bland annat kan ta del av hans turnéer och konst.
http://www.bobdylan.com/
Magnus
Read Full Post »
Murbräckan 