En sandig historia

Nu vill jag presentera en gammal bok som står och väntar i bibliotekens magasin på många ställen. Och kanske hade inte heller jag läst den om inte vår bokcirkel haft temat Japan denna höst. Boken heter Kvinnan i sanden och är skriven 1980 av Kobo Abé, en av landets stora och prisbelönade författare. Flera av hans romaner handlar om personer som försvinner och den här gången är det en lärare med stort intresse för insekter som ger sig av från familjen utan att lämna något meddelande. Det ska bara bli en kort semester och alla ska undra vart han tog vägen. Kanske söker han frihet och vill bryta det dagliga inrutade livsmönstret. Men han blir fångad som av ett myrlejon i sanden när han söker nattläger i en by där husen är nedsänkta i sand. Kvinnan får en man till hjälp i det tröstlösa skottandet. Här gäller det att passa tider för vattenleverans och sandhämtning och skydda sig för den ständigt strilande sanden. Så gick det med den friheten.

Den som har lätt för att känna klaustrofobi ska nog undvika boken. Annars kan man läsa den och fundera över om vi inte alla sitter fast i våra åtaganden och måsten lite likt kvinnan och mannen i sanden. Och det kanske är bäst så, eller?

Låter det tungt? Det är lite tungt men det är också en historia att fundera kring.

/Yvonne

Read Full Post »

Påstår Pereira

Förra veckan fick vi ett ”garderobstips” av Calle och nu tänkte jag fortsätta med att tipsa om Antonio Tabucchios roman Påstår Pereira, en annan läsvärd men inte helt ny roman. Vi befinner oss i Lissabon och året är 1938. Pereira är en medelålders rundlagd journalist med ansvar för kultursidan i den lokala tidningen. Han lever sitt liv ensam och med fasta rutiner. Det finns ingen stress i hans vardag och han vill inte oroas över de politiska vindarna som börjar blåsa. Av en slump och kanske av medkänsla anställer Pereira den unge Monteiro Rosso som praktikant på tidningen. Men rastlös och utan pengar kommer han mest att ge Pereira bekymmer och nekrologerna som han skriver är inte politiskt gångbara. Periera svettas i den tryckande värmen och kanske för att han börjar ana vilka politiska krafter som hotar. Avslutningen blir dramatisk!

En bok som jag gärna tar med i min lista över riktigt bra böcker! Den blev film 1995 och författaren dog 2012.

/Yvonne

Read Full Post »

Fantomerna

För ett tag sedan var jag på kurs i Lund och upptäckte på kvällen att jag inte hade fått med mig någon bok. Jag frågade min kompis som jag besökte om han hade någon bra bok och han tänkte ett tag och sa sedan att han hade en enda roman –  i en garderob. Han tog fram den och det visade sig vara Fantomerna av Klas Östergren. Jag hade läst den en gång tidigare, för drygt femton år sedan och nu började jag läsa den igen och upptäckte vilken fin bok det är!

Huvudpersonen som kallas Claudius befinner sig i Paris där han försöker hantera minnena av sitt liv i Stockholm och de två personer som betytt mest för honom. Sandi, överklasstjejen som alla grabbar föll för och pappan som gått bort. Claudius har alltid slagits mot rädsla och ångest och han blir helt enkelt ofta anfallen av fantomerna från förr i tiden.

Det är en elegant och myllrande roman om Stockholm och Paris för några decennier sedan. En tid då det räckte att dra telefonen ur jacket för att hålla sig undan. Fantomerna påminner lite om Östergrens Gentlemen som har blivit en modern klassiker och som har samma myllrande berättarstil. Karaktärerna i boken är så fint beskrivna och känns mycket levande.

Vårt exemplar här på biblioteket står i magasinet och väntar på läsare! Det har sagts att Klas Östergrens böcker är grabbiga och att bara killar uppskattar dem. Men är det så? Jag tror inte det!

/Calle

Read Full Post »

Att älska sin nästa

Nu är det dags att lyfta fram en lite äldre, och i många år förbisedd, pärla.

Malört förlag har utfört en kulturgärning och nyöversatt och utgett Jacques Cazottes 1700-talsroman Den förälskade djävulen. Detta är något av en fransk litteraturklassiker som är intressant på många sätt. Även om språket av uppenbara skäl är en smula ålderdomligt är romanen väl värd en ansträngning; den gamla och något dammiga språkskruden i vilken texten är klädd verkar också till dess fördel i det att den tydligt indikerar dess tillhörighet till en annan tid, vilket bidrar till den speciella upplevelse det är att ta del av den. Till detta faktum tillkommer också att det är en mycket fint formgiven utgåva, med ett antal illustrationer, som är förnöjsam för ögat att skåda.

Själva historien är ju dock inte minst viktig, och den är inte så dum den heller faktiskt. Den unge officeren Alvare lyckas, genom besvärjelser han lärt sig, frammana självaste djävulen i skepnaden av en kvinna. Han blir efter hand förtjust i den kvinnliga uppenbarelsen, som också ikläder sig andra former, mer än vad som kanske är riktigt nyttigt för honom själv. Som brukligt i sådana här berättelser frestas vår huvudperson av denna varelse och förvecklingar följer, vilka sedermera får ödesdigra konsekvenser. Huruvida skeendena som utspelar sig är verkliga eller endast fantasier och hjärnspöken är någonting Alvare sedan brottas med under handlingens förlopp.

Även om liknande berättelser berättats många gånger bör man hålla i minnet att detta är ett av originalen i genren, och därmed stilbildande. Berättarstilen är mindre direkt än vad man är van vid från mera sentida romaner och mycket lämnas åt fantasin, ett drag vilket jag ofta, och så även i detta fall, uppskattar. En god bok som är väl värd några timmar på tu man hand.

/Robert

  Klicka här för att se om boken finns inne

Read Full Post »

Snön på Kilimanjaro

Av någon anledning brukar man vilja läsa klassiker på sommaren. Kanske har man mer tid då eller så är det något annat som påverkar?

Jag tänkte att jag skulle tipsa om Ernest Hemingway idag för er som vill ha en klassiker nu i sommar. Han är nog min favoritförfattare alla kategorier. Har man varit tvungen att läsa Hemingway i skolan kanske det tar emot lite men jag tycker han skriver fantastiskt bra, inte ett onödigt ord! Hans stil som är korthuggen och ofta befriad från adjektiv har kallats för isbergstekniken – det finns så mycket om man läser mellan raderna, mer än vad som syns. Ett isberg är tio gånger så stort som det som sticker upp över ytan, därav liknelsen.

Man kan läsa vad som helst av Hemingway. De stora romanerna Farväl till vapnen, Klockan klämtar för dig, Att ha och inte ha och Den gamle och havet. Man kan läsa Döden på eftermiddagen även om man inte tycker om tjurfäktning och Afrikas gröna berg även om man inte gillar storviltsjakt.

Men allra bäst är kanske ändå novellerna. I samlingen I vår tid finns alla hans noveller med. Novellerna utspelar sig på många olika platser: i Alperna, i Afrika på storviltsjakt, under världskrigen eller ute i naturen i Amerika. Så läs de klassiska Snön på Kilimanjaro eller Den stora dubbelhjärtade floden. Eller den komiska En alpidyll. Eller novellerna om det spanska inbördeskriget eller helst allihop! Novellerna spelar på många sätt Hemingways liv men de är ofta samtidigt mycket allmängiltiga och handlar om det som är viktigt för var och en av oss.

/Calle

Read Full Post »

En rysk klassiker!

Det finns olika böcker på ryska på Hultsfreds Bibliotek.  Det finns också klassisk litteratur. Jag läser boken av en stor rysk författare Fedor Dostojevskij  ”Bröderna Karamazov” nu. Jag läste den när jag studerade på skolan men eftersom ”Bröderna Karamazov” är en jätteviktig och konstig bok bestämde jag mig för  att läsa den en gång till.

Boken berättar om livet i Ryssland på 1870-talet. Det är en jätteviktig tid i rysk historia. Den tiden återspeglas i tecknen av huvudpersonerna – bröderna Dmitrii, Ivan och Aleksey Karamazov. Män från den tiden sökte svar på viktiga frågor. Hela tiden försöker de tre bröderna också att svara på dessa frågor, och  svaren är väldigt olika. Klassisk litteratur är alltid viktig. Det spelar ingen roll på vilket språk som ni läser, huvudsaken är att ni läser…

Alleksey som språkpraktiserar på biblioteket.

Read Full Post »

När du nått bergets topp – fortsätt opp! (LDR1)

För tjugo år sedan när jag gick på gymnasiet läste jag och min kompis Magnus Jack Kerouacks böcker. Det kändes som helt rätt tid att läsa dem då när man var ung. Hans böcker På Drift och Dharmagänget andas en sådan livsglädje och energi. Kerouac var en del av den så kallade Beat-generationen och i böckerna beskrivs hur han och hans kamrater liftade runt i USA och Mexiko på jakt efter nya upplevelser av alla de slag.

På drift är en klassiker och brukar kallas Beatnikarnas bibel och skrevs under kort tid på en lång pappersrulle så att Kerouac inte skulle tappa fokus när han bytte papper! Den har nu kommit i ny svensk översättning och heter På väg. Känns konstigt att tänka sig den med ett nytt namn – På drift är ju ett djupt rotat begrepp!

På bara några veckors tid skrev Kerouac boken Dharmadårarna 1957. På den tiden jag då läste den första gången hette den Dharmagänget men även denna bok har nu alltså kommit i ny översättning och med ny titel. I boken, som är halvdokumentär, får vi möta Ray (Jack Kerouack) och Japhy (poeten Carl Snyder) m.fl. Ray liftar runt på godståg och i bilar och festar runt i olika städer i USA och i Mexiko.

I Berkeley, Kalifornien träffar han Japhy och de blir vänner. De festar, diktar och diskuterar zenbuddhism och det är den som har givit boken dess namn. Japhy är också bergsbestigare och avsnittet när han och Ray bestiger det kaliforniska Matterhorn borde alla läsa! Bergsbestigningen och zen-tankarna går ihop i asiatiska mästares fotspår. Glada i hågen ger de sig iväg och njuter av den vackra naturen, skriker haiku-dikter till varandra, drömmer, mediterar och diskuterar zenbuddhismen. Den här klättringen inspirerar Ray att ta jobb som eldvakt på berget Desolation Peak i Washington State året där på då han helt ensam tillbringar sommaren uppe på berget.

Och det är den inställningen till livet som jag tyckte så mycket om för tjugo år sedan. Ray och Japhy är mycket anspråkslösa, det behöver bara de mest nödvändiga ägodelarna. De njuter av att se en bäck i bergen eller en blomstrande alpäng. Uppe på toppen är lyckan stor över att ha lämnat den vanliga världen med rutin, knegande och konsumtion bakom sig.

Jag har tänkt läsa om boken ett tag nu men inte riktigt vågat för tänk om den levnadsglada boken från min ungdom visade sig vara något annat nu? Men nu har jag läst om den och jag tycker fortfarande om den! Friheten, nyfikenheten, anspråkslösheten, extasen och lugnet i boken fungerar fortfarande. Sedan så tycker inte det spelar någon roll vilken översättning man läser eller så kan man ju läsa originalet The Dharma Bums som vi tyvärr inte har. Hur som helst läs boken! Och även ni kanske någon gång längtar till en plats som Desolation Peak?

/Calle

Read Full Post »

Om en vinternatt en resande

Redan på första sidan av Italo Calvinos Om en vinternatt en resande inser man att det är en annorlunda läsupplevelse som står till buds. Romanen talar direkt till dig som läsare på ett sätt som få andra samtidigt som den hela tiden skiftar mellan olika berättelser i berättelsen utifrån huvudscenariot; ett speciellt författargrepp som borgar för inte bara en stunds god läsning, utan också skänker läsaren möjligheten att fundera på hur en bok egentligen läses. Nå, formen är speciell men det är ju i slutänden innehållet som betyder mest. Och innehållet är inte så dumt, trots att det är tvära kast mellan stilarna i delberättelserna. Calvino har ett fint, aningen gammaldags språk som understundom har en humoristisk och lite retfull klang, som bidrar till att lyfta historierna.

I mitt tycke tappar boken något mot slutet, möjligen på grund av en viss matthet inför de många och tvära kasten mellan berättelserna och de allt mer surrealistiska scenarion som utvecklar sig. Boken kräver uppmärksamhet på grund av sin struktur och sitt stora antal berättelser, så det är inget kravlöst förhållande man inleder med texten. Trots detta faktum lämnas jag med en känsla av tillfredsställelse efter avslutad läsning, så som det kan kännas när man tittar tillbaka på en unik erfarenhet. För kreativiteten och genomförandekraften inbakad i projektet förtjänar Calvino applåder och slutresultatet är tilltalande, om än emellanåt krävande.

/Robert

Read Full Post »

Framtiden kallar

Såhär i höstmörkret när den bistra verkligheten, förlåt; vintern, oundvikligt drar närmare, kan det vara trösterikt att tänka på att det kunde varit värre. Än så länge, i konungariket Sverige, går det i alla fall att tänka att man hellre skulle stannat kvar i den varma sängen en frostig måndagsmorgon istället för att bege sig ut i Kung Bores isiga landskap för att utföra sina plikter. I den alternativa verklighet som återges i Karin Boyes Kallocain hade detta varit ett tankebrott, och brottsoffret hade varit Staten.

Jo då, detta är en framtidsskildring, en dystopi där samtliga invånare måste tjäna Staten in i minsta detalj, skicka sin avkomma på träningsläger för att uppfostras i den sanna andan och där det är obligatoriskt att vara lycklig även när man är olycklig. Alla är övervakade, även i sina egna hem, dygnet runt. Leo Kall är en lydig soldat i Statens tjänst, och en duktig forskare och medsoldat som lyckas uppfinna ett medel som får alla och envar att erkänna sina innersta, mest skamliga och förbjudna tankar. Drogen börjar testas på människor som genast berättar om sina tankesvek mot Staten. Inledningsvis möts de av förakt och häpnad från Leo; hur kan människor vara så degenererade att de i sitt innersta tvivlar på Statens förträfflighet! Efter hand känner dock Leo mer och mer igen sig i försökspersonernas känslor och tankar, något som leder till en stark inre konflikt mellan hans egna, trots allt existerande, frihetslängtan och den lojalitet han har gentemot Staten.

Kallocain är en av de bästa skildringar av ett totalitärt kontrollsamhälle jag läst, den står sig fint mot Huxleys Brave New World och Orwells 1984, de stora klassikerna i den dystopiska genren. Även om den har ett aningen ålderdomligt språk är den ganska lättläst. Framför allt är den bra och tankeväckande; prova att göra dina egna associationer till den tid vi lever i…än så länge är det som sagt tillåtet att tänka själv.

/Robert

Read Full Post »

Ingen skada skedd

Ingen skada skedd är en släktkrönika om familjen MacDonald som utvandrade från Skottland till Nova Scotia i Kanada på 1700-talet. Då var det Calum MacDonald som seglade från Skottland och slog sig ner på ön Cape Breton. När han lämnade hemlandet var han äkta man och far och när han kom  fram var han änkling och morfar. Historien berättas på 1990-talet av Alexander MacDonald  som är framgångsrik tandläkare.

När han besöker sin alkoholiserade bror på ett slitet ungkarlshotell i Toronto börjar han tänka tillbaka på sin släkts dramatiska historia, både i Skottland och i det nya landet. Han inser att historien alltid varit viktig för familjen. Även naturen är viktig. Det är en fin, vemodig släktkrönika som stannar kvar länge efter att man har läst den.

2001 fick boken The International IMPAC Dublin Literary Award som är världens största litteraturpris för ett enskilt verk. Ingen skada skedd är MacLeods första roman och den tog 13 år att skriva. Han har tidigare givit ut uppmärksammade novellsamlingar. Lär mer om boken och författaren.

/Calle

Read Full Post »