De flesta av oss har sett filmer eller läst böcker om världens/civilisationens undergång, vilken ofta skildras som en kort, spektakulär händelse eller händelsekedja: en utomjordisk invasion, en naturkatastrof , ett plötsligt utbrott av en extremt smittsam sjukdom till exempel. Men tänk tanken att civilisationers kollapser och sönderfallande istället vanligen är utdragna processer som pågår under årtionden eller århundraden, och en annan sorts scenario framträder. Inte lika iögonfallande och dramaturgiskt användbart möjligen, men Hur överlevs en sådan kollaps, och är man som involverad i en sådan medveten om den under tiden den pågår?
Ett ofta använt talesätt är att Rom inte byggdes på en dag, vilket sannolikt är med verkligheten överensstämmande, men inte heller var det så att det romerska riket föll samman på en dag. Människor levde genom denna förändringsprocess och skapade nya civilisationer och samhällen. David Jonstads Kollaps-livet vid civilisationens slut behandlar just sådana förändringsprocesser, både historiska sådana och den som vi just nu befinner oss i. Ja, Jonstad menar att vi befinner oss i en form av kollaps, där vi gör slut på de ändliga resurser som är så viktiga för den sortens samhälle vi byggt upp: fossila bränslen som olja och gas som är så essentiella för vårt konsumtionssamhälle. Han pekar också på det orimliga i tanken på den eviga tillväxten och menar att vi måste acceptera att ingen civilisation varar för evigt, inte heller denna vi nu lever i. Förändringen kommer att komma, det handlar bara om hur väl förberedda vi är på den.
Allt detta och mycket mer handlar Kollaps om, och Jonstad har producerat en volym som inte bara är intressant och tankeväckande utan som också är skriven med stor pedagogisk skärpa; hans exempel är synnerligen lättfattliga och konkreta samtidigt som de hålls föredömligt korta. Tonen blir heller aldrig mästrande, Jonstad har respekt för läsaren samtidigt som han naturligtvis vill nå ut med sitt budskap. Som bäst är boken enligt mitt tycke då den behandlar samhällets ständigt ökande grad av komplexitet och dess effekter; det som möjligen saknas är en ännu bredare diskussion om hur samhället i stort kan förändra sig då de lösningar som diskuteras ligger företrädesvis på individ- och gruppstadierna. Att idén om evig tillväxt som den ser ut och definieras i dag är orimlig är uppenbart, hur förändringen kommer att se ut är osäkert och hur vi möter den likaså, men att vi som civilisation står inför stora utmaningar framöver är otvivelaktigt.
Provläsning finns att tillgå på författarens blogg.
/Robert
Murbräckan 